Över hövan höviskt?

En kylig höstkväll 1992 samlades Frostheims samtliga sex medlemmar till sin första bankett i Bodens hembygdsgård. Vi hjälptes alla åt att laga bankettmatens fyra-fem rätter och ställde fram dem på bordet tillsammans med de mest medeltidsliknande tallrikar, ljusstakar glas och knivar vi kunnat hitta i köksskåpet. Våra kläder bestod av enstaka, ibland halvfärdiga, plagg under vilka man kunde se jeans och eccoskor titta fram. Vi satte oss ner vid bordet, skålade för kungen, baronen och Drömmen och förtrollningen grep oss.

Hur kan det då komma sig att vi fick en medeltida stämning med så uppenbart torftig rekvisita? Till en del berodde det naturligtvis på att vi var nybörjare men den absolut största delen berodde på att vi försökte uppföra oss medeltida. Vi hade alla valt ett medeltida namn och vi ansträngde oss alla för att använda det. Vi bugade inför varandra, talade med hövisk formalitet till varandra och kämpade tappert med att undvika diskussioner om datorer, tv-program och bilar.

Då jag nu efter många år ser mig omkring på våra event så ser jag fina kläder, tidsriktiga skor, tallrikar, bägare och glas. Men när jag börjar lyssna så spricker alltsammans: ”Köp en cola åt mej också om du ändå ska köra till affären!”, ”Har du kollat den senaste diskussionen på mailinglistan?”, ”Jag köpte ett nytt grafikkort till min pentium förra veckan och nu går Quake dubbelt så fort…”, och så vidare. Vi har blivit duktiga på mycket men vi har glömt vad som verkligen gav stämning då vi började. Det är inte någon enskilds fel att detta har hänt, inte heller innebär det att vi uppför oss rent ut ohöviskt. Det är mest formerna som är bortglömda.

Höviskhet är egentligen varken svårt eller konstigt. I grunden handlar det faktiskt bara om gott uppförande kryddat med en aning formalitet. Det mest fantastiska är att om någon uppträder höviskt mot dig så faller det sig naturligt att uppträda likadant tillbaka. Det mesta kan sammanfattas i några korta regler som om alla följer dem kan ge en fantastisk stämning:

1. Använd medeltida tilltal.

Använd alltid en persons medeltida namn och titel även om du känner dem väl. Under medeltiden tilltalade man till och med sina närmaste släktingar med titel och namn som ett tecken på respekt.

En enkel helgardering är att använda tilltalet; ”Min herre/Min dam/Min fru” eller på engelska ”My lord/My Lady”. Dessa tilltal passar i de allra flesta fall bra och är alltid bättre än ”Öh, du!”. Det är visserligen bara de som har fått ett sköldebrev (Award of Arms, Grant of Arms) som har rätt att kalla sig ”Lord/Lady <förnamn>” eller ”Herr/Fru <förnamn>” men titlarna kan användas allmänt vid tilltal.

2. Behandla officiella personer efter rang.

I vår medeltid har vi ämbetsmän, högadel, kungligheter och pärer. Förutom den hövlighet som vi är skyldiga dem för att de, liksom vi, är människor, så skall de behandlas med den vördnad som tillkommer deras titlar. Ingen kan uppföra sig som en kung utan att bli bemött som en kung. Jag tänkte ta upp några av de titlar som förekommer. (Tilltal och titlar i Nordrike inom parentes då dessa skiljer sig från de Nordmarkiska)

Några av våra ”högdjur” är lätta att känna igen på att de bär kronor. Att skilja dem åt är inte lika enkelt. Det bästa är att fråga någon om man är osäker. Det finns ett stort antal titlar men jag tar bara upp de vanligaste här.

En kung/drottning kan tilltalas ”Min Konung/Min Drottning”, ”Ers majestät”, ”My Lord King/My Lady Queen” eller ”Your Majesty”. Uttrycket ”My Liege” används bara om man svurit trohet till honom/henne. Kronprins/Kronprinsessa (arvsfurste/-furstinna) tituleras ”Ers kunglig höghet” (”Eders Nåde”) eller ”Your Royal Highness”.

Furstar och furstinnor tilltalas ”Ers Furstliga Höghet”, ”Your Highness” eller ”My Lord Prince/My Lady Princess” eller ”Your Excellency”.

Baroner/baronessor kan tilltalas ”Ers Excellens”, ”Baron <förnamn>/Baronessan <förnamn>” eller ”Your Excellency”. ”Baron/Baroness” används på samma sätt som i svenskan.

Det är inte bara de som har kronor på huvudet som har speciella titlar. Det finns även flera höga utmärkelser och ordnar som ger häftiga tilltal:

Pärer brukar man kalla de som fått den högsta formen av utmärkelser, Patent of Arms eller som upptagits i någon av de högsta ordnarna, Order of the Pelican, för osjälviskt arbete, Order of the Laurel, för skicklighet i konst och hantverk samt Knights of the SCA, för skicklighet i stridskonst. Alla i dessa ordnar har rätt att bära en kedja med ordenstecknet kring halsen. Order of the Pelican har en pelikan som osjälviskt matar sina ungar med sitt eget blod på amuletten, Order of the Laurel har som namnet antyder en lagerkrans som tecken och Knights of the SCA har en gyllene kedja och ett vitt bälte som tecken på sin värdighet. Alla dessa tilltalas ”Mäster” eller ”Master/Mistress” utom riddarna som tilltalas ”Herr Riddare”, ”Riddar <förnamn>”, ”Sir Knight” eller ”Sir <förnamn>”. I Nordrike motsvaras pärer av det ypperliga frälset där, utöver de feodala titlarna, också skråmästare och riddare räknas. Skråmästare och riddare tilltalas på samma sätt som i SCA. I Nordrike bär riddare riddarkedja och gyllene sporrar medan skråmästare bär respektive mästarmärke.

Den tredje viktiga gruppen är våra ämbetsmän. På alla nivåer kan de tilltalas med ”Herr/Fru <ämbete eller förnamn>”, ”My Lord/My Lady <ämbete>” eller ”Lord/Lady <förnamn>”.

3. Bugningar och nigningar

När du hälsar höviskt på någon så är det alltid på sin plats med en bugning/nigning. Då man hälsar på någon i mindre formella former brukar man ofta bara markera bugningen/nigningen med en lätt krökning av nacken men om man ändå stannar för att byta några ord så kan man kosta på sig en något djupare bugning/nigning. Man skall också alltid resa sig och buga/niga då någon av kronorna passerar eller kommer in i rummet, eller då man passerar deras synfält.

4. Förvalta ditt ord och din heder väl.

Höviskhet är viktigt för medeltidsstämningen och kan till stor del ses som en lek, vi låtsas vara underdåniga, men det finns även en verklig sida som kan ge eller förta stämningen både i och utanför leken. Kom alltid ihåg att ditt uppförande som medeltidsmänniska återspeglar sig på ditt rykte i verkligheten och vice versa.

Var ärlig och stå vid ditt ord. Visst känner vi alla ett behov av att berätta allt kul som händer både inom och utom vår förening, men försök att göra det utan att skada andras känslor eller rykte. Vad vi själva tror är sanningen kan vara en missuppfattning och vad vi tror är harmlöst kan göra någon väldigt illa. Tänk innan du talar och tala alltid som om de du talar om vore närvarande.

5. Behandla utomstående och nya medlemmar respektfullt.

Om någon gör fel av okunnighet är inte hela världen. Förklara för dem vad som gäller hellre än att klaga på dem för att de gör fel. Glöm aldrig att vi alla har varit både utomstående och nybörjare själva. Man vet aldrig när nästa entusiast dyker upp. Dessutom är det inte bara ditt rykte som kan skadas av ett dåligt uppförande utan du kan faktiskt förstöra för alla andra.

6. I ädel tävlan och kamp

Då vi tävlar, antingen det är i tung strid (rotting och plåt), lätt strid (parermantel och värja) eller någon annan sorts tävling (tex paltätning med skarpa paltar) så är ärlighet ett måste. Vid paltätning kan man visserligen räkna paltarna, men vanligare är att man helt enkelt frågar den tävlande hur många han/hon ätit. Ärlighet blir ännu viktigare då man kämpar med vapen eftersom det bara är den som får en träff som kan avgöra om den var godkänd eller inte. Det är alltså ofta förloraren som bestämmer att han/hon har förlorat och utan ärlighet blir tävlingen meningslös.

Som publik vid tävlingar skall man också komma ihåg detta. Det är helt okej att heja på sin favorit, utbrista aaaah och ooooh av hänförelse eller att skratta med de tävlande då något komiskt händer. Det är däremot mycket ohövligt att bua ut någon därför att han/hon ställer upp som motståndare mot din bejublade favorit eller för att han/hon slåss som en hel friggeboda full av krattor.

I Drömmens tjänst
Herr Johan Knutsson

www.frostheim.se